Män och maskulinitet

Raewyn Connell menar att genus, och då också maskulinitet konstrueras i sociala relationer med andra människor, genus är inte statiskt, det är föränderligt och det kan se olika ut beroende på kultur och kontext. Vi får ofta höra ord som sann maskulinitet, verkliga män, naturliga män som förväntas att utgå från mäns kroppar, den finns där naturligt inneboende i den manliga kroppen. Män är av naturen mer aggressivare än kvinnor och därför är det också män som står för majoriteten av våldsbrott och även därför de inte har det naturligt i sig att till exempel ta hand om spädbarn. Connell skriver om hur uppfattningen av könsskillnader oftast hänvisas till biologin, men att könsskillnader kanske egentligen borde ses utifrån könsroller och genusrelationer, där femininitet och maskulinitet är socialt konstruerade eller skapade i diskurs.

Connell menar vidare att vi kan dela in maskulinitet i fyra olika maskuliniteter, Hegemonisk maskulinitet, underordnad maskulinitet, deltagande maskulinitet och marginaliserad maskulinitet.

Hegemonisk maskulinitet kommer från ordet hegemoni och Antonio Gramscis analys av klassrelationerna. Den hänvisar till den kulturella dynamik som gör att en grupp tillhandahåller makt och inflytande, det vill säga den ledande positionen i samhället. Det är alltså den maskulinitet som vid en given tidpunkt och i en given kontext innehar den hegemoniska (ledande) positionen, den legitimerar patriarkatet och garanterar manlig dominans över kvinnor. Hegemonisk maskulinitet är inte statisk, utan föränderlig och kan alltid utmanas av andra undergrupper.

Underordnad maskulinitet kan vi för tillfället se som den maskulinitet som underordnas heterosexuella mäns dominans, alltså homosexuella män, eller män som kan anses för feminina i sitt uttryck. Detta förtryck placerar underordnad maskulinitet i botten av heterosexuella mäns genushierarki, där de stängs ute från den hegemoniska maskuliniteten och smädas av uttryck som tönt, fegis, morsgris, nolla mm.

Deltagande maskulinitet är den maskulinitet som tar del av den hegemoniska maskuliniteten, trots att de inte är en del i den, de tillgodogör sig den patriarkala utdelningen, det vill säga förmånen av kvinnors underordnade ställning. Majoriteten av män faller in i denna kategori, och dessa män respekterar och behandlar sina fruar väl, de brukar inte våld gentemot kvinnor och de hjälper till i hemmet.

Marginaliserad maskulinitet kommer vi in på när vi pratar om vit överhöghet där svarta män spelar symboliska roller för den vita genuskonstruktionen, processer som öppnar för intersektionalitet. Svarta män kan höjas upp som idrottsstjärnor men samtidigt rasifieras som aggressiva våldtäktsmän i de vitas högerpolitiska spel. Det är den vita hegemoniska maskuliniteten som bildar maskulinitetsramen i de svarta samhällen där arbetslöshet och fattigdom är ett stort problem. De svarta atleter och stjärnor som blir en förebild för hegemonisk maskulinitet påverkar inte svarta män som grupp i den mån att svarta män gement får social auktoritet.